I Alnös lugna vatten
"Året är 1909.Det är sommar och platsen är Havstoviken, Alnö, Sundsvall.
Han tog hennes hand och sade "Hoppa i litegrann". Hon tvekade lite, tittade in mot skogen och sade "Vi kan inte bara lämna allt" "Jo det kan vi" svarade han. Hon hoppade i båten, barfota som hon var. Hennes vita sommarklänning svajade i vinden. Han rodde ut från stranden. Längre och längre ut... Vattnet blev lugnare och lungare, näst intill blankt. En tjock vit dimma dök upp och började med tiden omringa dem. Tillslut såg de knappt framför båten, inget land, de var vilse. Mitt ute på vattnet.
Plötsligt hördes kontiga skvalp runt båten. Mannen reste sig plötsligt upp och utbrast "Akta dig, det kan vara faligt" Båten började gunga, det var som att någon skakade båten likt en vagga, allt hårdare och hårdare. Kvinnan skrek " Vad skall vi göra?" Plötsligt svingade sig en mörkgrå tentackel över bord, och slet tag i kvinnans klänning. "Den tar mig, hjälp mig!" Mannen tittade sig febrilt omkring, tog tag i en åra och började slå det okända djuret. Djuret släppte tillslut taget om kvinnan. "Vi måste ut ur dimman" utbrast mannen. Han rodde allt vad han kunde, medan kvinnan satt på golvet i båten och skakade av rädsla. "
Denna berättelse är hämtad ur "Myter från din socken" och enligt sägen finns det stora urtidsdjur som endast visar sig vid tjock långvarig dimma. Resten av tiden lever de under dybotten. Dimman sägs komma en gång var 100:e år.
